Print

FAQ


FRÅGA:
Vad är det för skillnad på skruv och bult?
SVAR:
Skruv
Utvändigt gängad cylindrisk eller konisk kropp, avsedd för fastsättning, hopfogning, kraftöverföring eller överföring av rörelse i sin längdriktning.
Bult
Ogängad cylindrisk kropp med ansats(er) i form av huvud eller dylikt, avsedd att användas utan att undergå plastisk formförändring.
Med andra ord: En skruv har gängor medan bult saknar gängor!

FRÅGA: 
Rullas gängor före eller efter seghärdning?
SVAR:
Normalt rullas gängor före seghärdning men om skruvarna skall utsättas för utmattning kan det vara lämpligt att rulla efter seghärdning. Då bygger man in tryckspänningar som reducerar spänningarna i roten vid last. Skruvarna bör dock inte vara högt förspända för då förtas effekten av de inbyggda tryckspänningarna.
Gränsen då man tappar effekten av de inbyggda tryckspänningarna är vid sträckgränsdragning.
En annan effekt som uppkommer när gängorna rullas efter härdning är att gängorna blir mindre känsliga för slag som kan uppstå i masshantering.

FRÅGA:
Är gängstigning och -delning samma sak?
SVAR:
Delning, P
Avståndet längs delningslinjen mellan två på varandra följande lika riktade flanker.
Stigning, Ph
Stigningen är en multipel av delningen, dvs Ph = z x P, där z är antalet ingångar.
Då z = 1, dvs då gängorna har endast en ingång blir stigning och delning densamma.
Oftast har konventionella fästelement en ingång (-->delning). Ett exempel på gängsystem med flera ingångar är glasburk med metallock (-->stigning).

FRÅGA:
Vi får för låga restmoment i förserier, vad ska vi göra, kan vi öka momentet?
SVAR:
Vi vill inte gärna frångå våra standardmoment. Kanske har vi för höga krav på restmoment. Om förbandet inte drabbas av en dynamisk belastning då man använder fordonet kanske det räcker med ett lägre restmomentkrav. I annat fall får vi titta på en omkonstruktion.

FRÅGA:
Bricka eller flänsskruv, vad väljs med fördel först och varför?
SVAR:
Detta är en fråga om företagspolicy. Det viktigaste är att man har ett fästelement med antingen bricka eller fläns för att jämna ut trycket som uppstår mellan fästelementet och underlaget. Fästelement utan vare sig bricka eller fläns kommer att generera höga hålplantryck som i många fall kommer att överskrida det maximalt tillåtna värdet innan kraftig plasticering inträffar. Ett argument för bricka är att skydda underlaget, t ex lack, samt att få en kontrollerad friktion mellan fästelementet och brickan vid åtdragningen. Detta främst under förutsättning att man har samma typ av ytbehandling på fästelementet och brickan.
Många företag vill undvika lösa brickor i produktionsprocessen och därför föredrar man oförlorbara brickor på fästelementet. Brickor kan dock ge problem om de har tjock ytbehandling. Dessutom introducerar man en extra kontaktyta i förbandet som genererar sättning och därmed förspänningsförlust. Därmed är flänsskruv ett alternativ. Flänsskruv är ett sätt att minska kostnader då man erhåller färre antal artiklar. I vilket fall som helst bör man ha koll på hålplantrycket samt friktionen mellan roterande fästelement och underlag.

FRÅGA:
Vad innebär minimum brottgräns Rm och varför är den högre än den nominella brottgränsen? Exempelvis är minimumvärdet 1040 MPa för hållfasthetsklass 10.9 och nominella värdet 1000 MPa.
SVAR:
När man ursprungligen bestämde det numeriska klassningssystemet för hållfasthetsklasserna ville man ha ett enkelt sätt att definiera sträck- och brottgräns samt skillnaden där emellan.
Första siffran till vänster om punkten (10.9) motsvarar 1/100 av den nominella brottgränsen (Rm) i MPa, d.v.s. Rm ≈ 10*100 = 1000 MPa.
Den andra siffran (10.9) motsvarar 1/10 förhållandet mellan nominell sträckgräns och brottgräns, d.v.s. Rp0.2 ≈ 0.9* Rm = 900 MPa.
Dock är minimumvärdena för sträck- och brottgränserna något högre. För skruvar i hållfasthetsklass 10.9 är värdena 940 respektive 1040 MPa. Se även kapitlet ”Hållfasthetsklasser”.  Historiskt så gjordes ändring av hållfastheten för att komma till rätta med problemet gängskjuvning i förbanden som orsakades av förbättrade åtdragningsmetoder upp till sträckgränsen. Då ställdes krav på en höjning av de mekaniska egenskaperna. På så vis uppstod de högre minimumvärdena. De nominella kvarstår som grund för klassningssystemet.

FRÅGA:
Generellt sett hur mycket av sättningen sker initialt? Något i stil med X % under Y tidsenhet. Självklart är det beroende på klämkraft etc, men kanske något riktvärde?
SVAR:
Det är svårt att ge ett generellt svar då det beror på skruv- och förbandsgeometrier samt material, d.v.s. styvheter, samt ytjämnhet. Men om man räknar med ca 15 % i statisk sättning räknat på minimum förspänning för korta klämlängder så är man ganska konservativ. Sättningen är mindre med större klämlängd. Har man flera tunna plåtar eller mjuka förband med packning eller lackskikt kan sättningen vara betydligt högre. Det mesta av sättningen sker vid montering och planar ut med tiden. Dynamisk sättning, d.v.s. då förbandet utsätts för yttre laster, tillkommer.

FRÅGA:
Hur avgör jag hur stor begränsningsdiametern DA är? Använder jag mig av fall b) eller c), finns det några tumregler kanske?
SVAR:
Frågan syftar på Kapitel 3 ”Klämda delar” i avsnittet om Fjäderkonstanter.
Fall b) har en geometrisk begränsning där man för cirkulärt utformade förband använder sig av ytterdiametern på förbandet och sätter den till DA. Begränsningsdiametern DA är större än ytterdiametern på skruvhuvudets anliggningsplan (dw) men mindre än Lk + dw, d.v.s. summan av klämlängden och ytterdiametern på skruvhuvudets anliggningsplan.
För icke-cirkulära förband finns idag inga tillförlitliga beräkningsmetoder för att bestämma klämda delars fjäderkonstant eller elasticitet. Man approximerar geometrin till att vara cylindrisk och använder sig av en ersättningsdiameter (Ders) som begränsningsdiameter ut till periferin på förbandet.

Bild 1. Spänningsbild och begränsningsdiameter i skruv och klämda delar.

Fall c) kan ses som en skruv dragen i ett oändligt stort förband med långt ut till någon kant. I kapitlet anges att DA > Lk + dw, d.v.s. summan av klämlängden och ytterdiametern på skruvhuvudets anliggningsplan.

FRÅGA:
Vilket åtdragningsmoment rekommenderas för gängpressande skruv ST 5.5?
SVAR:
Monteringsmomentet beräknas enligt följande:
Monteringsmoment =(Gängformningsmoment + Gängbrottmoment)/2
 
Enligt SS-EN ISO 2702 skall min vridhållfasthet för en ST5,5 vara 10 Nm. Detta kan användas som gängbrottmoment. Det är vridhållfastheten, dvs vridbrottmomentet och då utan dragspänning i skruven.
Gängformningsmomentet måste provas fram för varje aktuellt fall då det beror på hålstorlek, hårdhet och tjocklek hos den aktuella plåten, typ av hål, dvs kragat eller okragat), friktion, valsriktning på plåten mm. Gängformningsmomentet är det största moment som fås vid inskruvning innan skruvhuvudet kommer i kontakt med plåten/underlaget.

FRÅGA:
Varför ökar inte momentet mer för en fingängad skruv om lasten antas konstant?
SVAR:
I kraft–momentekvationen så tar dessa parametrar delvis ut varandra, inte till 100 %kanske men närapå. När stigningen minskar så ökar medeldiametern. Dvs stigningen gör ju att det lutande planet ökar mindre per varv men medeldiametern ökar ju med fingängan och därmed friktionsdiametern, dvs hävarmen som kräver högre moment.
Se ekv enligt ISO 16047.
M= F{µ(0,577d2+0,5Dk)+P/2}. Alltså när P minskar så ökar d2.



Uppdaterad 2013-05-27

Website administered by Jan Skogsmo, Swerea IVF, Box 104, 431 22 Mölndal.
Tel. 031-7066000. Fax 031-276130. E-mail jan.skogsmo@swerea.se