Momentkontrollmetoder - lång
Kort
version
Kontroll av åtdragningsmoment utförs vid olika tidpunkt i förhållande till
åtdragningen samt med olika metoder. Restmoment en stund efter montering är vad
fordonsproducenten använder för att bedöma processens duglighet och förbandets
statiska sättning.
1
Kontroll under åtdragningen
Kontroll av momentet under
åtdragning är den mest effektiva metoden för att kontrollera det moment som
dragaren har applicerat på fästelementet. Den förutsätter att ett verktyg
försett med en momentgivare, företrädesvis kalibrerad mot nationella och
internationella standards, används.
Figur 1.
Momentkontroll under åtdragning.
Typer av
verktyg:
• Mekaniska, förinställda nycklar, s.k.
klicknycklar eller mekaniska nycklar med lägesvisare används företrädesvis för
efterkontroll (se avsnitt 2) men den här typen av nycklar kan även användas
under montering. Noggrannheten är begränsad och ofta starkt kopplad till hur
operatören använder verktyget.
• Handnycklar med
elektronisk mätning ger betydligt större noggrannhet samtidigt som också
möjligheter till dataöverföring eller lokal statistisk bearbetning existerar.
Mera avancerade verktyg har gyro eller tröghetskropp varvid även vinkelmätning
kan utföras.
• Kraftverktyg – pneumatiska, hydrauliska
eller elektriska (även batterimaskiner) kan ofta förses med momentgivare (och
vinkelgivare) och får därmed ofta hög mätnoggrannhet. Funktionen är dock i
praktiken ofta begränsad till så kallade segdragande verktyg. För slående
mutterdragare och pulsmaskiner är momentmätningens noggrannhet ofta starkt
kopplad till att verktyget används på förband med väl kända egenskaper.
 
Figur 2.
Mekanisk (vänster) och elektronisk (höger)
momentnyckel.
2
Efterkontroll av moment
Efterkontroll utföres antingen direkt
efter åtdragningen eller senare. Styrkan med det senare alternativet är främst
att storleken på sättningar i viss omfattning kan kontrolleras. För kontroll av
förbandets livslängdsegenskaper provas restmoment efter vagn/motorprov.
Figur 3.
Efterkontroll av moment.
Allmänt gäller:
Vidaredragning
Vidaredragningsmomentet
(residual momentet) speglar förlusterna i klämkraften förutsatt att
friktionsförhållandena är konstanta – vilket ofta inte är fallet. En vanlig
situation är att friktionskoefficienterna har ökat på grund av förlust av
smörjmedel över tiden. Dessutom kan man få en ökning av skillnaden mellan
statiskt och dynamisk friktion. Med enkla verktyg kan detta inte detekteras och
man riskerar att maskera en viss klämkraftförlust med ett i
förhållande till åtdragningsmomentet bibehållet vidaredragningsmoment.
Skillnaden i statisk och dynamisk friktionskoefficient är dock allmänt inte så
stor, åtminstone inte om man kontrollerar innan fordonet använts. Mera
avancerade verktyg mäter endast det dynamiska vidaredragningsmomentet och
eliminerar därmed en del av osäkerheten.
Det är viktigt att skilja mellan
restmomentmätning innan bilen levereras från fabrik och restmomentmätning efter
livslängdsprov. Vid det förra gäller vidaredragning medan vid det senare gäller
ritsning, lossning och återmontering till rits varvid momentet registreras, se
stycket Återmonteringsmoment nedan.
Lossning
Ibland mäts lossningsmomentet.
Detta sker oftast i applikationer där man befarar att ytterligare åtdragning
skulle kunna skada förbandet. Det ska noteras att lossningsmomentet
normalt hamnar 15-20 % lägre än vidaredragningsmomentet beroende på att man
arbetar med istället för emot
gängstigningen.
Återmonteringsmoment
Den tredje grundmetoden innebär
att man märker upp skruvens/mutterns läge i förhållande till förbandet för att
sedan lossa förbandet delvis och åter drar åt under mätning av
momentet till dess förbandsdelarna är i samma position, varvid momentet
registreras. Denna metod tillämpas framförallt på förband som har varit utsatta
för väder och vind samt värme, till exempel efter ett vagns- eller motorprov.
Friktionsytorna oxiderar/korroderar samman och behöver brytas loss innan
återmontering till rits kan ske.
Figur 4.
Momentkontroll med lossning och
återdragning
av
skruven/muttern till markerat läge.
Klickning
En annan vanlig metod är så
kallad "klickning", där man kontrollerar att vidaredragningsmomentet överstiger
en viss nivå, vanligen 90 % av undre toleransgränsen. Detta används särskilt för
förband där man bedömer att risken för att kontrollen medför skada är stor.
Momentkontrollen får därmed närmast funktionen att indikera att förbandet har
dragits åt, men inte till vilket moment. Klickning som momentuppföljning är
också att föredra för förband som inte momentmonterats utan dragits med
till exempel momentvinkelmetoder eller gradientstyrning, där
vidaredragningsmomentet även för ett korrekt draget förband ofta varierar i
storleksordningen 1:2.
Likaså kan man för förband som låsts med olika
former av låsvätska normalt inte tillåta en vidaredragning/lossning
utan att låsfunktionen skadas.
Uppdaterad 2020-01-02
|
